Elöverföringspriser – fakta eller fiktion?
Jag började på Fortum 2014, precis innan elnäten avskildes till ett eget bolag, som senare blev känt som Caruna. Plötsligt såg jag dessa frågor från ett annat perspektiv. Jag var förvirrad över terminologin – det handlade inte längre om el utan om kilowattimmar, nattöverföring och effekttjänster. Prissättningen var inte heller ett ämne som diskuterades i offentligheten då. Sedan kom 2016 och allt förändrades.
Vi gjorde ett stort misstag som företag när vi trodde att en stor engångshöjning skulle vara ett mindre ont än flera små höjningar. Vi lyssnade inte på våra kunder eller andra intressenter, och omedvetet gjorde vi hela branschen en björntjänst. Sedan dess har elöverföringspriser varit säkra "clickbait"-rubriker. Branschens betydande roll som investerare i förnybar energi, lokal arbetsgivare och garant för försörjningsberedskapen har inte fått samma uppmärksamhet. Det är synd.
I den offentliga debatten kring priserna finns så mycket fiktion att man nästan blir rädd. Stämningen är het, och därför är det svårt att skilja fakta från känslor eller förstå de verkliga orsakssambanden. Här följer några exempel.
Fiktion: Man betalar för elöverföring bara om man använder el, annars ska man inte behöva betala. Fakta: För elöverföring betalar man för att elnätet finns. Största delen av kostnaderna är fasta och uppstår när nätet byggs eller förnyas. Dessa påverkas inte av mängden överförd energi.
Fiktion: Priserna på elöverföring har stigit för att Fortum sålde sina nät till utländska pensionsinvesterare. Fakta: Priserna har höjts eftersom nätet har förnyats mer än tidigare för att förbättra vädersäkerheten och möjliggöra förnybar energiproduktion och elbilsladdning. Branschens investeringar uppgår till nära en miljard euro per år. De bolag som sålts till utländska pensionsinvesterare är inte de som har höjt priserna mest.
Fiktion: Prisskillnader mellan bolag beror på vem som äger bolaget. Fakta: Finland har 77 elnätsbolag. Prisskillnaderna beror inte på ägarformen utan på vilket område bolaget verkar i och hur många kunder som delar på kostnaderna för att bygga elnätet. Att bygga nät i sjö- eller skärgårdsområden är dyrare än i tätorter. Ju fler kunder som delar kostnaderna, desto lägre blir priset per kund. Caruna-koncernen består av två nätbolag: Caruna Oy som främst verkar i glesbygdsområden och stadsnätsbolaget Caruna Espoo Oy. Priserna skiljer sig betydligt mellan bolagen, ägandet gör det inte.
Man kan ha olika åsikter om priset på elöverföring. Ska elöverföring vara billigare eller dyrare än till exempel vatten-, telefon-, bank-, försäkrings- eller internetavgifter? I Koillismaa betalar man i genomsnitt 300 euro per år inklusive skatt för överföring för en lägenhet i ett höghus, i Esbo 190 euro. En egnahemshusägare som värmer med el betalar motsvarande 1 500 eller 1 100 euro per år. Skatterna utgör cirka 35–40 % av dessa belopp. Är det rimligt eller orimligt? Ska priset vara detsamma i båda bostadsorterna?
Som förespråkare för öppen diskussion och stor vän av fiktion hoppas jag att faktan också tas med i fortsatta diskussioner om elöverföringspriserna, inte bara de sensationella rubrikerna.
Bloggen publicerades i Uusi Suomi den 12 maj 2020