Tips för markägare för att öka den biologiska mångfalden i ledningsområdet

Ledningsområden erbjuder många användningsmöjligheter som gynnar såväl markägare som naturen. I ledningsområdet kan man vidta många åtgärder som stöder den biologiska mångfalden, så länge elsäkerheten, miljön och underhållsrutterna beaktas.

Med rätt planerade lösningar kan den biologiska mångfalden i området ökas, landskapet förbättras och nya användningsmöjligheter skapas.

Snabba tips för markägare:

  1. Det här kan du göra själv: gynna ängsväxter, lämna död ved på en lämplig plats och plantera fler pollinerarväxter.
  2. Kontrollera först med Caruna: byggande, grävning, stängsel, våtmarker, betesarrangemang och konstruktioner i ledningsområdet.
  3. Gör inte detta: plantera träd som blir höga under luftledningen, hindra tillträdet till stolpar eller underhållsrutter eller placera konstruktioner för nära elnätets konstruktioner.

Även små åtgärder kan ha stor betydelse för den biologiska mångfalden. Följande exempel visar olika sätt att använda ledningsområden.

Vad behöver beaktas i ledningsområdet?

El är livsfarligt, så elsäkerheten måste alltid beaktas när ledningsområdet används. Anvisningar för säkert arbete i närheten av elnätet finns på Carunas webbplats.

Om du planerar byggande, grävning, stängsel, en våtmark eller någon annan permanent förändring i ledningsområdet ska du först kontrollera om du behöver ett korsningsutlåtande från Caruna. Med utlåtandet säkerställs att det planerade arbetet eller konstruktionen är säker i närheten av elnätet och inte försvårar underhållet av nätet.

Det är bra att komma ihåg att ledningsområdets primära användningsändamål är att säkerställa driftsäkerheten i eldistributionen. Områdena kring stolparna och underhållsrutterna ska hållas fria från konstruktioner och andra hinder så att nätet kan underhållas och underhållsåtgärderna utföras på ett säkert sätt. I ledningsområden utförs underhåll, såsom röjning, med cirka sex års mellanrum.

I ledningsområdet kan det också bli nödvändigt att utföra brådskande felarbeten, till exempel efter stormar eller stora snölaster. Då kan vegetationen behöva avlägsnas eller behandlas för att säkerställa elsäkerheten och eldistributionen.

Odling

Öppna och ljusa ledningsområden erbjuder goda förutsättningar för många slags odling. Under luftledningen kan man odla växter som inte blir för höga. Vegetationens maximala höjd är fyra meter. Meddela Carunas kundtjänst om du tänker använda ledningsområdet för odling. Märk ut odlingsområdet tydligt i terrängen från båda sidorna.

Observera att vi regelbundet utför underhållsröjning i ledningsområden. Underhålls- och reparationsutrustning måste kunna ta sig till området året runt.

Odling av plantor i elnätets ledningsgator

Så kan du öka den biologiska mångfalden i ledningsområdet

Ledningsområden kan fungera som betydelsefulla livsmiljöer för den biologiska mångfalden när de sköts med hänsyn till naturvärden. Den biologiska mångfalden kan ökas bland annat med hjälp av kantzoner, ängar, våtmarker och död ved samt genom att stödja arternas möjligheter att röra sig i området.

Kraftledningens kantzoner

Med kantzon avses området mellan ledningsområdet och skogen, åkern eller någon annan omgivning. Den kan erbjuda skydd och föda för många organismer. Kantzonerna kan också stödja närliggande odlingar genom att skapa livsmiljöer för pollinerare och rovdjur som äter skadedjur på nyttoväxter. Liksom en äng kan kantzonen vara öppen, halvöppen eller sluten och bestå av flera skikt.

Tips för att anlägga en kantzon:

  • Bevara ett mångsidigt urval av olika växter i området, särskilt bärande buskar. 
  • Lågväxande och täta buskage och plantskogar ger djuren skydd. 
  • Röj bort växtlighet från stenrösen och stengärden, eftersom de erbjuder skydd för många arter.

Ängar och betesmarker

Öppna och ljusa kraftledningsområden är dagens ängar. De erbjuder en lämplig livsmiljö för ängsväxter och kan ersätta traditionella ängar.

Med aktiv skötsel kan ledningsområden utvecklas till värdefulla ängar som erbjuder föda och livsmiljöer för många hotade växt- och djurarter i Finland. Det är viktigt att vegetationen avlägsnas tillräckligt ofta så att området utvecklas till en näringsfattig livsmiljö som lämpar sig för ängsväxter. Soliga områden som vetter mot söder ger de bästa förutsättningarna för ängsvegetation, liksom områden där det redan naturligt förekommer blommande växter i närheten.

Tips för att anlägga en äng:

  • Röj bort vegetation som bidrar till övergödning.
  • Du kan öka mängden ängsväxter genom att så ängsfröblandningar. Du kan också så frön på ett mindre område, varifrån ängsväxterna med tiden sprider sig över hela ängen. Bland vedartade växter är det bra att gynna enar och bärande buskar på ängar i ledningsområden.
  • Underhåll området genom slåtter eller bete. Slåtterresterna ska samlas bort så att området förblir näringsfattigt.

Bete är ett bra sätt att använda ledningsområdet och samtidigt upprätthålla ett traditionellt landskap. När en betesmark anläggs i ledningsområdet ska både djurens och ledningsområdets säkerhet beaktas. Stolpar, staglinor, det vill säga vajrar som stöder stolparna, och jordledare ska skyddas så att djuren inte kommer åt dem. I området måste det också finnas en underhållsrutt för underhållsarbeten.

Om du inte själv har betesdjur eller behöver mer betesmark för dina djur kan du ingå ett betesavtal. Mer information finns på  laidunpankki.fi.

Våtmarker i ledningsområden

Våtmarker är värdefulla livsmiljöer för många växt- och djurarter, såsom fåglar, groddjur och insekter. De ökar den biologiska mångfalden, förbättrar vattenkvaliteten genom att binda näringsämnen och suspenderat material samt bidrar till att jämna ut översvämningar genom att bromsa vattenflödet. I vissa fall kan en våtmark anläggas i ledningsområdet. En våtmark som anläggs på rätt plats medför ingen olägenhet för ledningsområdet, utan kan öka den biologiska mångfalden genom att erbjuda livsmiljöer för upp till hundratals arter.

Öppna ledningsområden lämpar sig väl för våtmarker, men innan en våtmark anläggs måste ett korsningsutlåtande sökas.

En våtmark som ligger för nära stolpar, staglinor eller andra konstruktioner kan försämra fundamentens bärförmåga och öka risken för skador och sättningar i konstruktionerna. Dessutom måste det säkerställas att det finns fri passage till stolpen för underhållsarbeten.

Tips för att anlägga en våtmark:

  • Naturligt fuktiga områden, såsom våta sänkor eller myrkanter, är de bästa platserna.
  • Uppdämning och invallning är de bästa metoderna, men ofta behövs också grävning.
  • Kanterna på en liten våtmark bör göras sluttande och slingrande. Den djupaste delen anläggs i början av sänkan och vattnet leds bort från våtmarkens sidor.
  • Använd 50–50–50-regeln: minst 50 % öppet vatten, 50 % vegetation och största delen av våtmarken med mindre än 50 cm djupt vatten. Efter anläggningen kan våtmarken också behöva skötas, till exempel genom att avlägsna slam eller slå vegetationen.

Mer information om finansiering av våtmarker finns på Livsmedelsverkets webbplats.

Död ved är ett enkelt sätt att stödja och upprätthålla den biologiska mångfalden

Så många som var fjärde skogsart är beroende av död ved, och en tredjedel av dem är hotade. Arterna behöver framför allt grovt trämaterial som förmultnar mot marken. Merparten av arterna behöver framför allt grovt trämaterial som förmultnar mot marken.

Den röjda vegetationen är markägarens egendom. Fällda trädstammar eller delar av dem kan lämnas kvar i naturen för att brytas ned. De bästa trädslagen för död ved är asp, sälg, klibbal och andra lövträd samt torrakor som inte kan lämnas kvar på sin ursprungliga plats.

Pollinerare

Mer än tre fjärdedelar av världens viktigaste livsmedelsgrödor är delvis beroende av djurpollinering, och nästan 90 % av de vilda blomväxterna är i någon mån beroende av den. Den viktigaste gruppen av pollinerare är gaddsteklarna. De vanligaste pollinerarna i Finland är honungsbi, solitärbi, humla, geting och blomflugor.

Öppna områden under ledningar som röjs regelbundet är utmärkta växtplatser för blommande växter som kräver djurpollinering. Ledningsområden skapar i sig utrymme för låg vegetation och därmed för viktiga födoväxter för pollinerare, såsom vårblommande vide, hallon, ljung, lingon, mjölkört och många ängsblommor.

Du kan hjälpa pollinerarna genom att gynna växter och träd som blommar under olika tider på året, undvika användning av bekämpningsmedel och erbjuda boplatser.

Tips för praktiskt genomförande:

  • Använd inte bekämpningsmedel i närheten av pollinerande insekter.
  • Pollinerare såsom fjärilar kan lockas genom att så eller plantera till exempel honungsfacelia, solros, vallmo, mynta, lavendel, rosenstav och ligularia.
  • Erbjud solitärbin boplatser, såsom björk- och alstockar med borrade hål, strån placerade i en burk eller pappbehållare (hundkäx och bladvass), död ved och rishögar samt bara markfläckar på sandåsar.
  • Ett konstgjort bo bör placeras ut tidigt på våren och ställas så att öppningarna, det vill säga hålen, är vågräta och riktade mot morgonsolen.
  • Solitärbin försvarar inte sina bon, så man kan tryggt vistas i närheten av boet.

Vilt

Mångsidig vegetation ger viltet viktigt skydd och tillgång till föda långt in på vintern. Samtidigt ökar den områdets biologiska mångfald.

Även viltet kan gynnas i ledningsområdet. Längs ledningsområdets kanter kan man gynna låga, bärande buskar som erbjuder föda och skydd. Dessutom kan viltåkrar eller viltängar anläggas på öppna områden.

Du kan anlägga en viltåker genom att så växter som ger viltet föda, såsom spannmål, bovete, solros, ärter, rybs, raps, fodermärgkål, foderbetor, gräs och klöver. Viltåkern bör sås omkring mitten av juni. På så sätt mognar växterna senare och finns tillgängliga för viltet längre in på hösten och i början av vintern, när det finns ont om naturlig föda. På viltängar är det bra att så en flerårig ängsfröblandning så att ängen till största delen får växa i naturtillstånd.

Skadliga främmande arter har spridits oavsiktligt eller avsiktligt till följd av människans verksamhet

Främmande arter förekommer inte ursprungligen i den finländska naturen. Skadliga främmande arter tränger aggressivt undan ursprungliga arter eller orsakar andra negativa konsekvenser.

Frön från främmande växter kan spridas till nya områden med människor och djur, med vinden eller med strömmande vatten. Ibland kan även frön och rotbitar följa med flyttade jordmassor.

Enligt lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter får en främmande art inte innehas, födas upp eller odlas, planteras, sås eller på annat motsvarande sätt hanteras så att den kan komma ut i miljön. Lagen medför också skyldigheter för markägare: fastighetsägaren eller innehavaren ska se till att den främmande arten utrotas eller att dess spridning begränsas.

På den här sidan hittar du de arter som ingår i den nationella förteckningen över främmande arter samt anvisningar om hur arterna kan bekämpas.